1986 skickades den första svenska satelliten upp i rymden. Vikings syfte var att utforska norrsken. Idag omsluts jorden av cirka 3700 satelliter. Varav endast 1100 är aktiva. Resten utgör en bråkdel av det rymdskrot som rör sig i hög hastighet i jordens omloppsbana.
– Den tekniska utvecklingen har gjort rymden mer tillgänglig än någonsin tidigare. Idag kan enskilda universitet och högskolor som exempelvis KTH bygga sin egen satellit och skjuta upp den för en rimlig kostnad. Baksidan av dessa framsteg är att det inte finns någon tydlig överenskommelse om vem som ska ta ansvar för rymdskrotet, säger Daniel Faria, forskare vid FOI och teknisk expert åt Utrikesdepartement som arbetar med att ta fram en ny uppförandekod för rymden.
Det första avtalet för hur rymden skulle hanteras som gemensam resurs upprättades redan på 1960-talet. Ändå är ansvarsfördelningen fortfarande oklar, trots att säkerheten och nedsmutsningen blir ett allt större problem.
– Samhället blir mer och mer beroende av tjänster från rymden i allt från kortbetalningar och tele- och kommunikationstjänster till miljöövervakning och positionering. Idag kommer varningar för krockar regelbundet.
Allra störst är kollisionsrisken i de låga banorna men problemet finns också i den så viktiga geostationära omloppsbanan, 36 000 kilometer över ekvatorn. Där ligger skrotet och satelliterna som ett smalt band.
– Precis som i klimatfrågan är det utvecklingsländer som bestraffas med begränsningar. Vi måste inse att det här är ett problem innan det är för sent. Gör vi ingenting idag blir det för sent för kommande generationer.
